00168

Somrigt

Det är en strimma hav som glimmar grå
vid himlens rand

den har en mörkblå vägg
som liknar land

det är där min längtan vilar

E.S

00167

Boktips i trädgårdstider

Han valde nog det mest ogästvänliga läget för anläggandet av sin individualistiska trädgård. Marken var karg och närmaste granne var kärnkraftverket Dungeness i sydvästra England. Visserligen var närheten till havet en stor fördel men för övrigt fanns där egentligen ingenting annat att hämta än en gammal fiskestuga som passande nog senare kom att börja kallas "the prospect cottage".


Derek Jarman påbörjade arbetet med att samla sten från stranden och arrangera dem i konstfulla cirklar. Till det adderade han sedan drivved och upphittade föremål. Bland annat gamla sönderrostade verktyg som låg utspridda i närheten av kärnkraftverket och till det arrangerade han sedan plantor som bevisligen kunde överleva i den ogästvänligt steniga jordmånen. Arbetet med trädgården pågick från år 1986 och fram till filmproducentens död 1994.


"If a garden isn´t shaggy .. forget it".


Det finns fortfarande mycket att lära av Derek Jarmans val och sätt att bygga sin trädgård och det är nog därför som det fortfarande vallfärdar folk till denna rätt karga och utsatta punkt i den brittiska geografin. En mycket beskrivande foto serie hittar du HÄR.

ISBN-13:978-0879516413

00166

Ett husprojekt i kvällssol

00165

Idag var det morgontidningen
som var den stora nyheten

Två anrika och högt uppskattade morgontidningar slås ihop och blir nu en enda. Dessutom täckte de här två tidningarna var sitt geografiskt område som av hävd och av gammal ingrodd vana alltid odlat och upprätthållit ett besynnerligt och fullständigt onödigt konkurrensförhållande. Från och med idag skall de alltså samsas på samma tidningssidor. Hur skall nu det här fungera.


Den tidiga morgonens tassande till postluckan var alltså historisk men redan den första anblicken av tidningens första sida gjorde att jag lugnt kunde lägga mig ner bland bolstren igen tillsamans med mitt vanliga men förnyade sällskap. Layouten och hela det övriga upplägget kändes tydligt och väldigt väl genomtänkt. Alla texter genomsyrades av en ny frisk iver som var mycket klädsam och det trots att nyhetshanteringen inte alltid kan vara något stort nöje. Vad jag kanske kan sakna är lite mer spektakulärt foto för i detta första nummer av den nya tidningen så är det nog bara Jonas Brunnströms bild till texten "Miss schizofren? Nej då" som får min puls att verkligen stiga [men den känns ju nästan Christianiserad].


I morgon bitti så tassar jag igen till brevinkastet men då mycket lugnare till sinnes. Mitt ständiga morgonsällskap är klart njutbart.

00164

Deux chevaux

Det regnar ute då jag promenerar bort till CM och tankarna plötsligt börjar gå till min allra första bil. En Citrôen 2CV. Deux chevaux eller Två hästkrafter. Pierre-Jules Boulangers riktlinjer för en ny folklig Citrôen 1948 var lika enkla som genialiska. Skapa ett billigt och tåligt paraply på fyra hjul som kan frakta två bönder och hundra kilo jordbruksprodukter i 60km/h på dåliga vägar. Bilen blev en stor succé och levde sitt stillsamt jordnära liv fram till sextiotalet då bohemer och intellektuella fick upp ögonen för den som ”revolutionärt anspråkslös” och fortfarande håller den sin position som individualistisk antiprodukt. Men att jag fick en sådan berodde nog enbart på att familjens alla övriga bilar skulle skonas då jag blev bilist vid arton år fyllda. Den hade uppvikbara rutor och suflettak och runda utstående lyktor och orangea pinnar till blinkers och paraplyväxelspak och körde jag ensam i stark medvind och lång nedförsbacke kunde topphastigheten faktiskt vara hela 80km/h. Och bara om jag höll gaspedalen i botten.


Vilka fantastiska bilminnen man fick i min fina 2CV men kvällen då jag satt på vägen någonstans i Finland med punktering och inte hade en aning om hur en domkraft fungerade var inte särskilt kul. Inte heller att poliserna som stannade faktiskt bara skrattade gott och sade att "kyllä elämä opettaa" innan de glatt drog vidare.

00163

Egna barn och andras ungar

De egna ätteläggen är vid det här laget fullvuxna och lever sina egna liv och det är för mig ett sant och stolt nöje att betrakta det från sidan. Jag kan nog bara drömma om att ha något egentligt inflytande längre men fortfarande finns det ingen vars sällskap jag njuter så fullständigt av som jag gör när vi är tillsammans. Med de som jag fortfarande och nog alltid kommer att kalla ”mina ungar”.


Solstrålarna som du ser på bilden träffar jag alltid då och då. Det är lika trevligt varenda gång och de är i mitt tycke avundsvärda för de växer upp med och acklimatiserar sig helt naturligt till två eller tre eller fler vitt skilda kulturer samtidigt. En oerhörd styrka i vårt mångkulturella samhälle. Modern hon är starkt förankrad i den österbottniska myllan och fadern med sina afrikanska rötter har levt största delen av sitt liv i London. Sist och slutligen och när allt kommer omkring så är vi alla så lika och det oberoende av var på jorden vi råkar födas eller leva eller befinna oss. Små som stora.

00162

Nya livsformer

Inte sedan dinosauriernas tid har så stora varelser vandrat längs stränderna. Det är vinden som ger energi och liv åt Theo Jansens vackra mekaniska skulpturer. Genom att sammankoppla en rad benenheter på samma axel fick han fram en maskin som kunde gå och det dessutom på vilket underlag som helst. Varelsernas fiende nummer ett är tidvattnet. Om man inte ser upp drunknar de lätt när floden väller in. Därför har Theo Jansen försett dem med känsel så att de själva kan sätta sig i säkerhet när det blir lite blött om fötterna. De har också försetts med rudimentära hjärnor. Det är en digital mekanisk räknare som gör att de kan hålla reda på hur många steg de tagit och därmed veta exakt var de är. Genialiskt.

Fler bilder och filmer på www.strandbeest.com

00161

Correspondances
Bisazza

00160

Guest blogger / Merit Wager

Nya vänskapsvägar och en oförglömlig bild av tulpaner

Cyber space förbrödrar och försystrar. Eller bygger åtminstone broar och sätter människor i kontakt med varandra på ett nytt och ganska smidigt sätt. Facebook, till exempel, är ett jättebra redskap för att hålla kontakt med och hålla sig uppdaterad om sina vänner och bekanta. Och få nya vänner och bekanta. Faktiskt. Jag vet, för det har hänt mig.

Via andra vänner kom jag i kontakt med Christian, på vars blogg jag nu är gästskribent. Vi har ännu aldrig träffats IRL (In real Life), men via hans blogg och hans Facebook-inlägg får jag en bild som gör att jag tycker mig känna en liten del av honom. Tillräckligt för att göra mig intresserad och för att jag ska vilja följa hans vidare förehavanden.

Hans blogg, ja. Jag är sparsam med att gästskriva på andras bloggar, jag kan faktiskt inte minnas att jag skulle ha gjort det tidigare; möjligen kan jag ha gjort det någon enstaka gång. Däremot har jag själv en Be my guest-kategori på min blogg sedan flera år. Där finns över 6o intressanta gästbloggningar. Men nu är det den här bloggen jag vill kommentera, den som jag nu skriver på!

Jag fascineras av Christians avskalade sparsmakenhet (ja, ja, jag vet att det ordet inte finns, men nu har jag uppfunnit det och alla förstår vad jag menar) i texterna, men allra främst kanske ändå av hans hisnande vackra fotografier! Det är som om han hade speciella ögon och som om han hade en speciell kamera som fångar det som just hans ögon ser och gör det så att vi andra också får se med hans ögon. Min absoluta favoritbild, som jag har bett Christian illustrera den här texten med, tittar jag ofta på. Det är något med ljuset och med hur de här tulpanerna ser så sårbara ut – om nu tulpaner kan vara sårbara… De befinner sig i det allra sista stadiet av sina liv. Bara några timmar senare har alla kronbladen fallit av och tulpanerna är döda. Precis som vi människor som lever och lever tills våra kronblad faller av, antingen ett efter ett eller också lite abrupt och alla samtidigt.

Ett stort tack till Christian för att jag fick tillåtelse att använda tulpanbilden och publicera den på min blogg och därmed förmedla den vidare till många andra. Och så får jag väl tacka Microsoft och Apple också för utan dem och alla andra datanördar runt om i världen hade detta aldrig blivit förmedlat till någon för då hade jag inte ens vetat att Christian fanns!

Merit Wager

[tulpanbilden]

Min egen gästbloggning hos Merit hittar du HÄR

00159

Snickarglädje

Trädoften ligger sinnligt tung över möbelsnickeriet som sjuder av verksamhet. Vackra möbler i olika skeden av färdigställande står överallt liksom råvarorna som trä och olika typer av fanér i stora buntar. Männen vid de olika verktygen och arbetsplatserna är täckta av trädamm men det verkar inte bekymra dem det minsta. Deras fokus ligger helt på själva arbetsmomentet och händerna far ofta över den yta som för tillfället behandlas. Jag promenerar länge tyst omkring och bara insuper atmosfären innan vi börjar.


Jag behöver ett stort matsalsbord och några vitriner och ett stort bokhyllesystem till ett av mina projekt och sedan många år tillbaka så vet jag att hit är det bäst att komma när budgeten tillåter skräddarsydda möbelsnickerier för kvaliteten här är alltid fullkomlig trots den bohemiska atmosfären. Vi diskuterar mina skisser och väljer fanér och bestämmer hur den skall läggas och alla de där andra små detaljerna som en och en kanske verkar obetydliga men som tillsammans bildar den perfekta helheten.


Snickeriets hemsida hittar du HÄR
[under rubriken Historia hittade jag faktiskt några egna projekt]

00158

EGO/tripp

Jag talar länge med E i telefon som läst en bok och som då förstått att egot är frånvaron av verklig kunskap om vem man egentligen är. Egot säger han är den falska identitet som vi antar enbart på grund av vår okunnighet. Well det där är kanske inget jag skall börja grubbla på en sen fredagskväll i min för tillfället extremt välstädade lägenhet. Jag badar badkar i stället. Varm och gosig och insvept i den vita badrocken tittar jag senare förstrött ner på det ändlösa rallyt runt torget och vrider sedan upp volymen på musiken och börjar chatta med R. De diskussionerna brukar tack och lov sällan bli särskilt djuplodande eller extremt analytiska.

00157

www.losvivancos.com

00156

00155

Private Life

Det är i maj ifjol och jag sitter med Ann-Sophie på balkongen i kvarteret Ollonskogen i Stockholm där Kjell har sin lägenhet och vi snattrar som vanligt om dittan och dattan. Det är ett väldigt skönt och intimt och ett soligt öppet kompis-till-kompis samtal. Två intensiva dygn med mycket spännande händelsekedjor har definitivt satt sina spår men som fågeln Fenix så lyckas jag trolla bort dem och gör mig sedan beredd att ta itu med alla de nya engagemang och nya möten som finns på den fortsatt hysteriskt fulltecknade agendan. Tänk om man ändå kunde åka någonstans någon gång utan att ha alltför många färdiga planer. Men det som ett år senare fastnat allra starkast i mig från den trippen är just det här ögonblicket som Ann-Sophie fångat. Man tager vad man haver i klädväg då den egna morgonrocken glömts hemma och vänner är alltid vänner och det på riktigt alltså. Inget hymlande och inga ursäkter behövs och det är jag evigt tacksam för. Att få vara bara sig själv och inget annat. Som ett stilla andningshål i tillvaron.

00154

I Peters kök

Vi har faktiskt varit vänner i mer än tjugo år och sett varandras upp- och nedförsbackar under hela den tiden för att inte tala om livets alla mindre dramatiska raksträckor. Efter så många år är vänskapen självklar och okomplicerad. Så vi fortsätter att lyssna på varandras berättelser och det absolut bästa stället för dessa diskussioner har nog alltid varit Peters mycket charmiga kök.

00153

Middag på en gammal båt