Private Life
Det är i maj ifjol och jag sitter med Ann-Sophie på balkongen i kvarteret Ollonskogen i Stockholm där Kjell har sin lägenhet och vi snattrar som vanligt om dittan och dattan. Det är ett väldigt skönt och intimt och ett soligt öppet kompis-till-kompis samtal. Två intensiva dygn med mycket spännande händelsekedjor har definitivt satt sina spår men som fågeln Fenix så lyckas jag trolla bort dem och gör mig sedan beredd att ta itu med alla de nya engagemang och nya möten som finns på den fortsatt hysteriskt fulltecknade agendan. Tänk om man ändå kunde åka någonstans någon gång utan att ha alltför många färdiga planer. Men det som ett år senare fastnat allra starkast i mig från den trippen är just det här ögonblicket som Ann-Sophie fångat. Man tager vad man haver i klädväg då den egna morgonrocken glömts hemma och vänner är alltid vänner och det på riktigt alltså. Inget hymlande och inga ursäkter behövs och det är jag evigt tacksam för. Att få vara bara sig själv och inget annat. Som ett stilla andningshål i tillvaron.
