Egna barn och andras ungar
De egna ätteläggen är vid det här laget fullvuxna och lever sina egna liv och det är för mig ett sant och stolt nöje att betrakta det från sidan. Jag kan nog bara drömma om att ha något egentligt inflytande längre men fortfarande finns det ingen vars sällskap jag njuter så fullständigt av som jag gör när vi är tillsammans. Med de som jag fortfarande och nog alltid kommer att kalla ”mina ungar”.
Solstrålarna som du ser på bilden träffar jag alltid då och då. Det är lika trevligt varenda gång och de är i mitt tycke avundsvärda för de växer upp med och acklimatiserar sig helt naturligt till två eller tre eller fler vitt skilda kulturer samtidigt. En oerhörd styrka i vårt mångkulturella samhälle. Modern hon är starkt förankrad i den österbottniska myllan och fadern med sina afrikanska rötter har levt största delen av sitt liv i London. Sist och slutligen och när allt kommer omkring så är vi alla så lika och det oberoende av var på jorden vi råkar födas eller leva eller befinna oss. Små som stora.
