00139

Vårvinterträdgård

Det står snygga skulpturer i hans trädgård och de ser ut att tala lågmält med varandra. Som i en målning av Rodin böjer sig den ena medan andra sträcker på sig. Någon lutar sig framåt och en annan vrider sig. Ett gäng naket avskalade individualister till träd står där på en sovande gräsmatta om den nu förtjänar att kallas så. Saftigt grön har den hur som helst alltid varit för mossa utstrålar ju som bekant garanterat livslust och skänker ständig glädje bara man låter bli att kalka gödsla eller på annat sätt störa den. Min gode vän har insett att inget kan vara mer naturligt och riktigt än frodig mossa som huvudinslag i den gröna ytan. I ett annat land har man sedan länge odlat sina mossmattor med största omsorg och under vida vackra hattar krupit fram över böljande ytor med pincetter och knivar för att varligt men bestämt peta upp störande grässtrån. Fastän inspirationen i det här fallet knappast kommer därifrån så finns det onekligen något väldigt vackert över hans vildvuxna trädgård. Också nu den här årstiden då allt där ute ännu bidar sin tid i de isande vindar som tränger genom märg och ben.

.

00138

Mycket mer än Shakespeare

Nya Rampens Hamlet var en galet fabulös föreställning fritt efter William Shakespeares text samt även inspirerad av Tom Stoppards Rosencrantz och Guildenstern är döda. Teatergruppen ville idé och formmässigt utmana teater som företeelse och bjöd på en pjäs som gav mig åtminstone en rejäl kick för det kändes nytt och fräscht och väldigt genomtänkt. Den fartfyllda och passionerade glöden i skådespeleriet gick inte att ta miste på och det enorma scenutrymmet som publiken satt mitt i utnyttjades maximalt. De visuella effekterna var bitvis hisnande. Att ta ut svängarna på det här sättet samt blanda tragik och det nattsvart allvarliga med det humoristiska och galet burleska utan att det blir till en fars kräver just den typ av balansgång som skådespelarna i Nya Rampen så skickligt hanterade. Men vad var det egentligen som vi i publiken trakterades med i pausen. Det såg nog ut som vanliga hamburgare.


Sofies artikel om Jakob som spelade Hamlet hittar du HÄR
och en mer ingående recension i tidningen Ny Tid hittar du HÄR.

[bilderna är scannade ur programmet]
.

00137

Romeo & Julia

Det här var en mycket annorlunda uppsättning av Shakespeares Romeo & Julia. På scenen rör sig två kvinnor tyst i besynnerliga renässansrymddräkter. I mitten ett stort medeltida fönster som kommer att spegla de fyra årstiderna och på sidorna två skåp som när de öppnas visar sig innehålla kroppsdelar och röda dräkter i stort dockformat. De två kvinnorna börjar suggestivt recitera vissa fragment av den klassiska texten samtidigt som de mycket långsamt plockar ihop både Romeo och Julia och ger dem liv. Berättelsen om stor kärlek går mot sitt tragiska slut och dockorna demonteras och delarna placeras tillbaka på sina platser inne i skåpen. Kvar finns mörkret och en smal stråle ljus från fönstret.


Det här var också början på mitt mångåriga teateräventyr med Peukalopotti och Stage Pandora. Vi blev snabbt vänner och att på nära håll kunna följa och hjälpa till med tillblivelsen av flera olika spektakulära uppsättningar dockteater för vuxna gav mig många insikter som jag fortfarande värdesätter högt. Min installation "Ilmestyksen huone" med sitt intensiva röda ljus som förspel till pjäsen Missa Solemnis var min debut som teaterscenograf. Romeo & Julia bodde sedan länge hemma hos mig i ett stort rött skåp som tillverkats speciellt för dem men de flyttade till ett teatermuseum då jag själv flyttade till Stockholm 1996. Där vilar de nu i frid.

.

00136

00135

Santa casa di Loreto

Jag vaknar upp mitt i natten och sätter fötterna mot det iskalla stengolvet. Jag har drömt de mest besynnerliga drömmar men de har sin logiska förklaring i alla de nya intryck som jag fått under dessa spännande påskdagar i Loreto. Rummet känns oändligt stort i mörkret liksom krucifixet på väggen mitt emot min säng. Jag öppnar den tunga ekdörren och tittar försiktigt ut i den upplysta korridoren utanför. Åt vilket håll låg badrummet. Så jag börjar promenera på vinst och förlust och känner igen de gamla tavlorna på väggarna och mot slutet av gästrumslängan med sina stängda dörrar hittar jag då badrummet som inte har förändrats de senaste femtio åren eller under alla de år det existerat annat än att en ful varmvattenberedare installerats. Den för ett förskräckligt oväsen då jag vrider på varmvattenkranen men vattnet det förblir kallt.

Jag bestämmer mig för att fortsätta min nattliga upptäcktsfärd med att besöka de rum som jag har tillträde till för att ta mig en titt på alla de gamla möblerna och böckerna och tavlorna som andas en värdighet långt bortom vår vanliga vardaglighet. Det handlar om århundraden av avlagringar i ett hus som sett både liv och död och det känns som om jag har sällskap trots att alla andra ligger i sina rum och sover. Det handlar om årtusenden av avlagringar om jag räknar in alla de relikfragment bakom tjockt glas i förgyllda infattningar som finns utplacerade lite varstans i rummen och mitt bland allt detta så ligger på ett bord alla mina nygjorda skisser på ett projekt som jag har kommit hit för att presentera. För ett kort ögonblick vävs dåtid och nutid och framtid ihop till en helhet som känns hisnande där jag sitter ensam i mörkret och jag tassar snart tyst tillbaka till vårt rum där L vaknat av att gryningens första solstrålar trängt in mellan fönstrets stora träluckor. Han fryser.

.

00134

The beauty & the beast

Det är söndagsmorgon eller rättare sagt förmiddag i den urbana djungeln. Vi börjar som vanligt dagen efter kvällen före med lite bubbel på Strindberg där vi stilla begrundar Louis Vuittons annonsering som tar mycket utrymme i gatubilden. Vi tröttnar så småningom på Deneuve och Gorbatjov och flanerar vidare längs den vackra strandpromenaden bort till Ursula och löser effektivt alla världens problem under tiden. Lite mera bubbel gör att våra livsandar verkligen vaknar till liv igen och efter en stunds span och allmänt small talk är vi plötsligt vrålhungriga. En väl tilltagen brunch på anrika Kaivohuone gör susen. Sedan kan man väl med ett riktigt gott samvete sova bort det som är kvar av söndagen.
.

00133

Mötet med Julian

The Conscious Gaze of Frightened Young Nuns

.

00132

Guest blogger / Mr Tapza

En helt vanlig jästblogg

*Stiger in i värmen, hälsar på allah, tar en kopp te, sätter mig ner*

Första gången är väl alltid lite speciell. Det känns pirrigt i magen, händerna svettas, underläppen darrar spasmiskt och man hittar inte riktigt orden liksom. Detta är min första jästblogg, och jag är väl nog lite nervös, fast det medger jag nog inte. När man bloggar eget så behöver man inte tänka på vad man får till stånd, inte i samma grad som när man klottar på andras plank då. Det är lite som att gå på besök hos en bekant, man borde ta hänsyn till folk, men man har ingen aning om vilka andra som kommer att vara där. Man vet inte alls hur man borde klä sig, om man borde klä sig överhuvudtaget eller varför man blivit inbjuden. Man bara är, hoppas på en lottovinst och tror på ljusare tider.


Så låt mig då i egenskap av mig själv presentera mig själv för er. Efterlyst brottsling har många alias, men vi kan kalla mig för tapZa. Efter en fiktivt svår barndom i fjärran östern är jag nuförtiden bosatt i Finlands största, bästa och vackraste hufvudstad. Vid sidan av fritiden så jobbar jag som bisyssla, expert och konsult inom kvalificerade gissningar. Självutnämnd ledare för en ökänd organisation, nämligen den beryktade Hux-Flux Klanen, och dess brassistiska falang dessutom. Låt mig nu förtälja lite om vår mission ifall någon, mot all förmodan, skulle vilja stöda vår verksamhet eller gå med i vårt muntra gäng.


HFK slåss, jamenar, samlas varje torsdagskväll i ett centralt beläget gatuhörn med postnummer 001** här i metropölen. Våran mission är att synas och höras. Vi liksom äger denna korsning, och vi uppmärksammar alla förbipasserande med vår hemliga hälsning, d.v.s. genom att spotta på gatan. Ser någon förbipasserande hjälplös kvinna ut att behöva våran assistans, så frågar vi inte utan vi hjälper ändå. Mottot "agera först och spekulera i bastun" har visat sig vara väldigt slagkraftigt. Eventuella medlemsaspiranter eller supporters ombedes byta ringsignal till "Säkkijärven polkka" i sin mobil, och sätt den helst på full volym. Spelar du denna i allmänna färdmedel så hittar vi nog dig!


Vi ser oss själva som en sorts missförstådda filantroper, på en immateriell nivå då. HFK rättar till problem som ännu inte existerar, och som kanske aldrig skulle existera utan oss. En sorts pionjärer med en irrationell vision om en annorlunda gatubild där vi ger svaren och ni ställer frågorna. Högtflygande mumbo jumbo? Kanske så, men rent konkret så står vi bara där, spottar och beter oss som grottmänniskor i brist på bättre. Vi är den felande länken. Cirkeln är sluten.


Tapza

.

00131

CH GOES HUFVUDSTADEN

Dags igen för ett långt kulturveckoslut i Helsingfors
.

00130

Elefantens Schnabel

Kiasma öppnar i dagarna en ny utställning med målningar av Julian Schnabel. Förståndsmässigt och rent teoretiskt JA kan jag verkligen förstå konstvärldens fascination över denna excentriske provokatör men mitt hjärta förblir ganska lugnt inför tavlorna och detta trots det vanligtvis gigantiska formatet. Julian Schnabel är ett mycket intressant fenomen på den moderna konstscenen och om mekanismerna bakom hans enorma framgångar kan du läsa mera om HÄR. Missa inte denna unika chans att se konsthistoria.
.

00129

00128

Andras världar

Vi sitter och pratar om cybervärlden och bloggosfären och vilken självklar plats det har fått i dagens vardagsliv. Lika självklar som kylskåpet eller teven eller bilen och varför inte mobilen och alla har de också någon gång varit revolutionerande nya uppfinningar.


Jag minns när world wide webben var riktigt nytt och den första skräckblandade tjusningen i att totala främlingar på all världens communities där jag registrerat mig tog kontakt. Jag vande mig snabbt och det var otroligt hur personliga diskussionerna kunde bli i skydd av den anonymitet som ett påhittat namn och en suddig bild gav. Varje ställe fick sin lilla vänkrets som jag regelbundet utbytte tankar med på samma sätt som i vänkretsen IRL och med tiden blev också många av dessa till en början skyggt anonyma bekantskaper vänner på riktigt. Mitt italienska äventyr startade i en diskussion på nätet om en blomsterbild av Mapplethorpe och aldrig att jag skall glömma ett mycket intressant och dramatiskt veckoslut i Cambridge med G vars livsöde berörde mig djupt.


Det är några år sedan och idag finns jag inte längre med i någon community på nätet utan bloggar i eget namn och det har visat sig vara ett minst lika effektivt sätt att knyta nya bekantskaper på.


Tackar för det.

.