Santa casa di Loreto
Jag vaknar upp mitt i natten och sätter fötterna mot det iskalla stengolvet. Jag har drömt de mest besynnerliga drömmar men de har sin logiska förklaring i alla de nya intryck som jag fått under dessa spännande påskdagar i Loreto. Rummet känns oändligt stort i mörkret liksom krucifixet på väggen mitt emot min säng. Jag öppnar den tunga ekdörren och tittar försiktigt ut i den upplysta korridoren utanför. Åt vilket håll låg badrummet. Så jag börjar promenera på vinst och förlust och känner igen de gamla tavlorna på väggarna och mot slutet av gästrumslängan med sina stängda dörrar hittar jag då badrummet som inte har förändrats de senaste femtio åren eller under alla de år det existerat annat än att en ful varmvattenberedare installerats. Den för ett förskräckligt oväsen då jag vrider på varmvattenkranen men vattnet det förblir kallt.
Jag bestämmer mig för att fortsätta min nattliga upptäcktsfärd med att besöka de rum som jag har tillträde till för att ta mig en titt på alla de gamla möblerna och böckerna och tavlorna som andas en värdighet långt bortom vår vanliga vardaglighet. Det handlar om århundraden av avlagringar i ett hus som sett både liv och död och det känns som om jag har sällskap trots att alla andra ligger i sina rum och sover. Det handlar om årtusenden av avlagringar om jag räknar in alla de relikfragment bakom tjockt glas i förgyllda infattningar som finns utplacerade lite varstans i rummen och mitt bland allt detta så ligger på ett bord alla mina nygjorda skisser på ett projekt som jag har kommit hit för att presentera. För ett kort ögonblick vävs dåtid och nutid och framtid ihop till en helhet som känns hisnande där jag sitter ensam i mörkret och jag tassar snart tyst tillbaka till vårt rum där L vaknat av att gryningens första solstrålar trängt in mellan fönstrets stora träluckor. Han fryser.
.
