Målarinnan
I lediga stunder umgås jag gärna med mina böcker om Helene Schjerfbeck. Hon hade en sällsynt förmåga att se det stora i det oansenliga och skönhet i det som alla andra ansåg vara helt obetydligt. Skönheten och balansen och färgernas självständiga måleriska liv var för henne en livslång utmaning. De sårbart nakna och oftast ohämmade självporträtten blottade de centrala dragen i hennes karaktär som överkänslighet stolthet pliktkänsla stränghet blyghet ångest mod och en mycket stark längtan efter ömhet. Våldsamheten i hennes tolkningar av sig själv blir än mer effektfull då man upptäcker hur tidskrävande omsorgsfullt bilderna är målade. Nyfiket och prestigelöst överskred hon gränser men tycks inte ha varit särskilt medveten om det själv. Konsten var för henne ett inre skeende som inte gav plats åt några alternativ och själva måleriet kom att bli ett personligt behov mer än något annat och totalt oberoende av tidens allmänna stilmässiga eller andliga strömningar. Hon skapade sin egen modernism där känslan och dialogen med nuet med självet och med det som hon kallade ”den andra” spelade huvudrollen. Den fantastiska utställningen 1996 med nästan hela hennes produktion på Ateneum i Helsingfors är nog fortfarande den absolut största konsthändelsen i mitt liv.
[Min text om HS har tidigare publicerats i Jakobstads Tidning
och kommer här igen på begäran av en bloggläsare]
