Ett kärt reseminne
"Molto Bello" ropar någon efter mig och flirten ligger i luften men jag hinner inte stanna upp försenad som jag är till mitt möte med Marcus. Jag forsar istället vidare genom folkmassorna på Mercato Nuovo och får syn på honom framför Porcellino där horder av turister lägger sina mynt i en skrockfull förhoppning om en rendevouz med Florens. Vi hälsar på varandra som man gör i Italien då man känner varandra väl och Marcus som för dagen är klädd i vit skjorta och sitt vanliga stöddigt italienska machojag pekar bort mot en liten tvärgata. "Ser du kön utanför det där stället som saknar skyltar och har fördragna vita gardiner? Dit hittar inga turister utan bara vi som bor här och de har stadens absolut bästa mat". Inne i restaurangen är det befriande högt till tak och dofterna från köket och sorlet från stammisarna vid de enkelt dukade borden och den fantastiska pastan är egentligen underhållning nog men jag är i Florens och ivrig att se stan igen.
Vi hastar oss genom lunchen och sätter oss på scootern och åker på sightseeing.
Först kör vi till bron Ponte Vecchio med alla sina pittoreska byggnader och små butiker fyllda med allsköns krimskrams. Jag förundras över att Marcus vågar ha sin plånbok så synlig i bakfickan men han försäkrar mig att det är lugnt. Ficktjuvarna är hyggliga nog att lämna stadens egna invånare ifred. Vi åker vidare till vackra Piazza della Signoria med sina marmorstatyer och alla dessa japaner som frenetiskt fotograferar och promenerar runt som i små pingvinflockar. Likadant är det i Galleria Uffizi. Det är svårt för mig att ta bilder utan att få med en massa ryggar och huvuden eller konstiga hattar så jag ger upp och bestämmer mig för att bara njuta av tillvaron. Vi tar en caffé latte och åker sedan vidare till de gyllene dörrarna Porta del Paradiso. Därifrån är det sedan inte många steg till en mycket välbehövlig andningspaus och den svala stillheten i Basilica di Santa Maria del Fiore.
"Vill du se en av världens snyggaste statyer" viskar Marcus efter 20 minuter i kyrkdunklet. Jag vet genast vilken han menar så vi åker bort och ställer oss i kön utanför Galleria dell´Accademia. Den är längre än lång och vi hinner småprata rätt länge innan det äntligen är vår tur att på nära håll granska Michelangelos David från 1504. Han har en hållning som utstrålar stor tillförsikt och ett behärskat lugn. Kroppen har en aning märkliga proportioner men det är för att det var meningen att han skulle stå högt uppe på en byggnad och betraktas nerifrån. Den historiska ögonfröjden grumlas bara av att jag sett David så många gånger på bild att sensationskänslan uteblir så vi drar vidare och åker bara runt på scootern ett tag i den hetsigt pulserande stadstrafiken.
Marcus lägenhet ligger centralt i Florens. Den är stor och luftig och mycket sparsmakat möblerad med höga gardinlösa fönster och spiraltrappa upp till en studio där han arbetar. Jag bläddrar förstrött i några konstböcker som ligger framme på det låga soffbordet och efter att ha duschat och njutit av en skön siesta så bestämmer vi oss för att fixa middagen själva. Konversationen och vinet flödar och livet känns fantastiskt när mörkret faller på. Mätta och belåtna beger vi oss sent ut i natten och åker rätt länge på skumma bakgator i kvarter där jag aldrig skulle vilja vara ensam innan vi slutligen kommer till en liten och oansenlig port i en gammal stenmur. En dörrvakt som tycks känna Marcus väl öppnar och efter en kort men intensiv diskussion slinker vi in.
