Den ende sonen
Det där stora huset vid Laguna Beach såg från gatsidan ut som en vacker gigantisk sockerbit försedd med en högblanklackerad chockrosa dörr. En mycket prydlig stensättning och föredömligt välpolerade svarta sportbilar parkerade framför den fönsterlösa fasaden var i övrigt den enda utsmyckningen. Stilla havet dånade tungt och den saltmättade luften kändes klibbig av värmen.
Dörren öppnades av en spröd och svalt elegant dam helt klädd i bländvitt. Mycket effektfullt till den perfekta solbrännan och det stålgrå lockiga håret. Hon visade mig in i en stor hall som badade i vitt ljus från enorma takfönster. Allt var vitt förutom den bisarra silvergrå metallmannen som med böjd rygg tronade mitt på golvet och som i sin hand hade en stav med en chockrosa vimpel. Samma färg upprepades på en liten abstrakt skulptur som flöt i en bassäng med stillsamt vatten.
Hon var en mycket vacker uppenbarelse och jag kunde inte annat än att med beundran iaktta henne då vi promenerade vidare in i vardagsrummet där himlen och havet kom in genom den glasade fasaden. Vita soffor på vitt golv och Saarinens möbler i vit plast och marmor var verkligen effektfullt till vågorna där ute som tungt bröts mot sandstranden. Allt var så oerhört perfekt och vilsamt. Det var bara rostfläckarna på stereoanläggningen som tydligt skvallrade om en klimatmässigt mycket hård verklighet.
Egentligen skulle huset inte ha blivit såhär vitt förklarade hon. Men du förstår att när vi efter år av planering och letande efter den perfekta tomten äntligen kom igång med att förverkliga vår dröm så meddelade vår ende son att han var döende i aids. Han kom hem för att dö samtidigt som vi byggde huset. Du förstår att jag inte orkade med några färger i livet. Allt jag behövde var vitt.
Hon berättade länge och stillsamt innerligt om sin sons sista tid i livet och om hur huset som skulle fyllas med liv istället byggdes som ett minne av honom och där han själv var med och planerade detaljerna. Chockrosa. Vi tittade länge på bilder och det fanns en påfallande likhet mellan mor och son. Vi tittade också på andra bilder som härjats av infektioner och trötthet och plågsam död.
Jag gick ner till Laguna Beach och grät hejdlöst.
.
