Here we go again
Mina öron uppfattar svagt det avlägsna och förväntansfulla sorlet från publiken. Det är bara några minuter kvar tills jag ska in på scen och paniken är ett faktum. Den beryktade rampfebern naglar mig fast i stolen och där hjälper varken grundliga förberedelser eller mångårig vana. När nervositeten känns som knytnävsslag i magen och kallsvetten rinner längs ryggraden så undrar jag bara Varför Varför utsätta sig för samma sak igen? Det svartnar för ögonen då adrenalinet våldsamt pumpar runt och alla vettiga tankar försvinner som i ett mörkt töcken. Tidsbegreppet ger helt plats åt ångesten och jag vet inte hur länge jag suttit där då någon öppnar dörren och glatt meddelar att nu är det dags. Hela världen börjar plötsligt snurra där jag staplar bort mot det som mest känns som schavotten och då jag äntrar scenen bländar ljuset så att jag knappt kan urskilja publiken som nu tystnar. Stunden då jag ser döden i vitögat känns lika lång som en evighet men så plötsligt händer något. På bara några sekunder vänder det och kroppens våldsamma reaktion släpper. Jag blir alldeles lugn inombords och hör min egen röst stadigt säga att Mitt namn är Christian Irjala och det är verkligen trevligt att vara här tillsammans med er ikväll.
.
