00095

En vintersaga

Det var en gång i en liten stad ett gossebarn som en riktigt iskall vinterdag såg dagens ljus för första gången. Nåja det var nu inte så ljust för det var på kvällen men det var en riktig vargavinter med ovanligt klara stjärnor på himlen. Fadern hade ambitionen att bli konstnär i Paris men fick nu snällt stanna hemma och försörja sin lilla familj som bosatte sig i ateljén bland målburkar silkscreen- dukar penslar tinnertrasor och allt i en allmänkonstnärlig röra.

Den lille gossen blev blond och klen men vidlyftig och så fort som bara benen bar började han rymma hemifrån. Han plockades titt som tätt från bussar på väg till Kokkola eller från tåg på väg till Tammerfors och en gång hittade man honom faktiskt vandrandes på landsvägen till Nykarleby för då hade han minsann bestämt sig för att flytta till Amerika. Oavsett årstid tyckte han alltid att gräset var grönare någon annanstans och det var bara ute vid havet som han aldrig fick tanken på att dra vidare. Där fanns en naturlig ro.

Som verklighetsflykting i tillvaron hittade hans äventyrslust nya spännande vägar i tonåren. Farföräldrarnas bibliotek blev hans käraste tillhåll och resorna till faraonernas Egypten blev otaliga och Inkaindianernas eller Aztekernas världar var inte längre särskilt främmande. Världslitteratur och historia varvades med Allers veckotidning och Svensk Damtidning i ett rasande tempo men han lärde sig förstå att världen är liten och hjärtat oändligt.

Han var naivt blåögd och bara nitton år men deklarerade ytterst högtidligt ljudligt att Nu minsann skall jag ut i världen. En viking med böljande blont hår och med en näsa alldeles tillräckligt stor för att kunna gå dit den pekade gav han sig iväg ut på upptäckts- färd. Han lärde sig snabbt att skönskrivningar mest existerade på veckotidningarnas glossiga sidor och att verkligheten innehöll så mycket mer av både sorg och smärta men det som inte dödar det härdar och med sinne för humor kommer man verkligen långt.

Åren gick och erfarenhet lades till erfarenhet och ju mer han lärde sig desto mindre tyckte han att han egentligen visste. Människorna dom kom och gick i hans liv som på en livligt trafikerad autostrada och alla lämnade de sina spår. Minnena blev många och färgstarka och omfattande och blodtrycket högt men det finns alltid piller för sånt tyckte han och fortsatte glatt att utsätta sig för livet. Idag är han tillbaka där allting började och trivs då alldeles förträffligt bra med sin tillvaro medan hans diktarjag skriver på sin självbiografi.

Bild / författaren riktigt i början av sin karriär

.