True Blue
Rummet känns stillsamt mörkt och det tar ett tag innan jag kan urskilja alla detaljerna. Stänkmålad spännpapp på väggarna. Allmogemöbler och trasmattor i skarpblått mot det gråmålade gamla trägolvet och skomakarlampans vita porslinsskärm ser ut som ett ufo där den svävar i dunklet. Jag kliver försiktigt in över den höga tröskeln och stänger dörren med en klyka från insidan.
Det känns plötsligt oerhört ensamt fast jag svagt och avlägset kan urskilja ljudet från den pågående festen i det där huset där jag egentligen borde vara. Inte smyga omkring på främmande mark men huset i skogen såg så lockande ut och lingonriset viskade komsi komsi så lekfullt att jag bara inte kunde motstå frestelsen. Impulsivt hittar jag in till ett främmande rum tänkt för andra.
Inne i rummet har allmogeklockan stannat på fem över tre och tiden verkar stå absolut stilla. Alla spår av mänskligt liv och tidigare rörelse är bortstädat som på ett museum fast ändå inte. Tidlösheten är avvaktande som om både rummet och jag först måste känna in vem främlingen är. Få upp vittringen. Jag smeker försiktigt en bordsyta och den ger mig skön ytmjukhet tillbaka.
Sängen berättar tyst sin historia för i mitt huvud börjar snabbt scenarierna avlösa varandra. Älskog och tung sömn på tunna halmmadrasser efter långa arbetsdagar. Utdragna förlossningar med blod handdukar varmt vatten och assisterande gummor i hemvävda kläder. Ångestfyllda sjukdomsperioder med sorg och död som plikttroget sällskap. Nedbäddad livslek och stort allvar.
Omtumlad vacklar jag ut i höstsolen som plötsligt känns alltför bländande. Jag sätter mig på den lilla trappan och förvånas över hur intensiv upplevelsen inne i huset varit och det inte bara för att jag varit där som en inkräktare. Nej det var som om det sanna och verkligt väsentliga i livet plötsligt ville påminna mig om sig själva och uppmana mig att se vad livet är och var mitt fokus skall vara.
.
