Colorado Avenue
Nu har jag sett den och filmen fångar då verkligen det genuint Österbottniska i både bild och tal. Folks något tvärhuggna sätt i förhållningen till sin omgivning och det där tystlåtna som finns närvarande även i känslosamt väldigt intensiva eller dramatiska situationer. Man säger det man har att komma med och så är det bra med det. Något jag alltid uppskattat med mentaliteten här.
Filmens Rönnskär eller Remson för mig var en del av landskapet alla mina barndomssomrar ute i Vexala. Den lilla ön med de stora klipporna och det enda huset och det där ensamma trädet som en gång fattade eld. Jag har rott ut dit många gånger och fått känna de solvarma stenarna under mina fötter. Eller skidat dit på vintern i gnistrande snö eller promenerat dit på livsfarligt svaga vårisar.
Filmen är väldigt mycket Vexala för mig. Ännu då jag var barn satt det i fiskarlägrena där ute på Brotthällon och Härihällon folk som gärna berättade sina historier om kriget och om smuggelspriten och om riktiga original till människor som med sina liv bidragit till historier av den typ som nu berättas på film. I biomörkret kände jag mig plötsligt väldigt lyckligt lottad för att med egna ögon och öron ha fått uppleva de fragment som gör att jag verkligen förstår det som berättas i Colorado Avenue. Alla bekanta ansikten på vita duken suddar nästan bort gränsen mellan fiktion och verklighet.
