Stämningen I bilen är tryckande och det beror inte på den ursinniga farten där vi flyger förbi bil efter bil på motorvägen från Milano till Venedig. Nej så tryckt blir stämningen bara då två människor inte talar med varandra utan lever i var sitt personligt världskrig inombords men försöker låtsas som om det regnar.
Mörka moln hopar sig över Venedig då vi slussas till båten som tar oss till San Marcusplatsen och väl framme har priset för båtturen plötsligt gått upp med tvåhundra procent och vild tumult uppstår. Mitt sällskap lämnar båten i ett vredesmod som måste höras över åtminstone hela halva stan och jag hålls ensam kvar som gisslan av hotfullt aggressiva båtkarlar med förlorad förtjänst i blicken.
Helt klädd i vitt men utan kontanter sitter jag där under ett båttak och ser alla andra turister bli dyblöta i ett häftigt skyfall och eftersom mina språkkunskaper plötsligt inskränker sig till en milt leende svenska så går förhandlingarna trögt och jag släpps slutligen och motvilligt. Jag vadar skakad men lättad över en vattendränkt San Marcusplats och återförenas med mitt sällskap bland en massa amerikaner japaner kineser utanför katedralen.
Men du är ju inte katolik säger vakten och tittar på mig strängt då jag försöker ta mig in till en sittplats innanför avskärmningen i katedralen under pågående mässa. Ett svart får är tydligtvis alltid ett svart får och det varthelst han kommer skrattar sällskapet och vår relation normaliseras. Vi förundras en stund över den dunkla stämningen de vackra guldmosaikerna i taken och väl ute igen skiner solen och färgerna har återvänt. Kaffe latte i en pelargång bland andra turister och miljoner duvor och planer för hur vi skall spendera resten av dagen i den sjunkande staden.
Jag sitter på en stenstol i en lummig liten trädgård. Tittar på det märkligt platta hus som en gång var tänkt att bli det ståtligaste palazzot i hela stan men som dåtida inflytelserika avundsjuka grannar runt Canal Grande satte stopp för. Stenstolen visar sig vara Peggy Guggenheims gravsten och som ett pärlband från den löper tretton små stenar. Hundgravar. Jag vandrar runt i svala salonger fyllda med vacker konst och som en gång gästats av dåtidens samtliga modernister som alla skrivit sina namn och iakttagelser i gästböcker som ligger framme i glasvitriner. Konsthistoriska vingslag susar genom salarna och jag önskar jag fick flytta in där i den atmosfären för alltid en vecka åtminstone.
Den gamla porten står på glänt. Den är vackert vacker så jag fotograferar den ur alla vinklar och hör ljud från insidan och kan inte motstå frestelsen. Jag kliver in i ett jätterum fyllt med praktfullt ståtlig karnevalrekvisita och en vackert vänlig man hälsar mig hjärtligt välkommen. Där stannar jag i mitt Venedig.
