Ännu en fantastiskt skön helg har jag då tillbringat ute vid havet. Vilken lyx att få glömma klockan och känna doften från grön skog och från öppet hav och att se ulliga moln stillsamt glida förbi. Att i skydd av solskyddsfaktor tjugo tillåta behagliga tankar om allt och ingenting löpa lättsamt fritt i solgasset i sinnet och i hjärtat. Att ta en siesta utomhus i den gamla väderbitna rottingdivanen eller ligga och läsa deckare efter deckare med underhållande värdelöst vetande. Att med en vilset surrande humla som enda sällskap sitta naken och dagdrömma på bastulaven och dofta tjärschampoo och immigt öl. Att känna sin solrodnande hud och ett oräknerligt antal sandkorn när man kryper ner mellan sinnligt svala lakan då solen gått ner. Att vakna mitt i natten och blanksvettig av värmen kliva ut i augustimörkret och önska att tiden skulle stanna och stå stilla just här och just nu den här sommaren och att inte vädrets makter då gjorde att man några timmar senare nästan regnar bort igen.
