Guest blogger / Kjell LindroosKJELLS AVSKEDSKRÖNIKA
Jag tar den långa vägen hem. Efter tre år som Skandinavien-korrespondent för Rundradion (YLE) lämnar jag min stationeringsort Stockholm genom att ta en omväg via Madrid och Lissabon. För att få litet distans både till det jag lämnar och till det som väntar.
Under mina tre år i Sverige har jag inte behövt rapportera om kollektiva tragedier som morden på Olof Palme och Anna Lindh, eller olyckor som Estonia. Tack och lov för det. Därmed inte sagt att det har varit tråkigt; visst har det rört på sig i den rikssvenska myllan. Det är inte vardagsmat att en borgerlig regering får regera i Sverige, men hösten 2006 blir det verklighet. Möjligen för att gemene man i det ”socialdemokratiska” Sverige har tröttnat på Partiet och i ännu högre grad på Partiets ledare, Göran Persson. En Persson som mera framstår som finländskt burdus i sin ledarstil än så där lagom svensk. Det förvånar därför föga att Persson i sina memoarer berättar om hur svårt det var för honom och partifränden Paavo Lipponen att finna varandra. Däremot måste jag tillstå att jag togs litet på sängen av den perssonska stilen; möjligen för att jag är tillräckligt gammal för att ha en del grundmurade föreställningar/ fördomar om grannlandet.
När jag senast bodde och (sommar)jobbade i Sverige var det sent 70-tal och tidigt 80-tal. Och förvånande nog var det också en av dessa parenteser då statsministrarna kom från borgerligheten. Ni kanske kommer ihåg namn som Torbjörn Fälldin och Ola Ullsten… Men det funderade jag inte särskilt mycket på när jag infann mig varje morgon kl. 6 vid Sellbergs sopstation i Bredäng i södra Stockholm. Det var alltså ”sopsvängen” som gällde för mig de åren. Det var tungt, det var välbetalt och finländarna var välrepresenterade. Och ska jag vara ärlig så kände jag mig ofta som en invandrare. Visst talade jag svenska, men den kändes stel och klumpig där i västerled. Och någonstans mellan öronen uppfattade jag mig själv som den litet ”bonniga” kusinen från landet. Det handlade nog närmast om hur jag definierade mig själv i förhållande till min omgivning, för det var inte så att omgivningen skulle ha behandlat mig nedvärderande på något sätt. Så när jag återkommer ett kvartssekel senare i mognare ålder märker jag att en del av de gamla underströmmarna fortfarande gör sig påminda. Men det går snabbt över. Jag inser fort att Pekka vitsarna har blivit allt färre och att Finland ibland rentav framstår som en förebild i dagens Sverige. Den nya skolministern talar inte sällan om vårt skolsystem, den nya näringsministern talar varmt om hushållsnära tjänster, försvarsministrarna talar uppskattande om Finlands säkerhetspolitik…
Jag kan inte säga att det i sak alltid gör mig euforisk men det känns mera jämlikt nu och för en person som i unga år lärde sig att gräset alltid var grönare på andra sidan har tiden i Sverige varit en befriande upplevelse på ett rent personligt plan. Ibland märker jag ändå hur det kan svida till inom mig när jag kommer till Arlanda och ser hur de ”självgoda” svenskarna har utropat Stockholm till Skandinaviens huvudstad. Jag kan också bli irriterad på hur lättvindigt folk blir kränkta, eller hur den politiska korrektheten sipprar sig in i språket. Eller på en ytlig trendighet som allt mer tycks ta över i framför allt de stora städerna. Och då kan jag plötsligt längta bort från Stockholm och Sverige riktigt så där intensivt som kanske bara en finländare kan.
Å andra sidan. När Vikings färja seglar in i Helsingfors efter veckorna på Iberiska halvön vajar flaggan på Sveaborg på halvstång efter ännu en skolmassaker i hemlandet. På Akademiska bokhandeln ser jag hur mamman med barnvagnen får dörren i ansiktet och ute på stadens gator är fotgängarna i normal ordning villebråd för aggressiva bilister. Då längtar jag lika intensivt tillbaka till ”zebralagens” Stockholm där det är självklart att bilisterna bromsar in vid ett övergångsställe samt att dörren inte smälls i ansiktet på dig i stadens affärer.
