00127

Frankofilen i mig

L’art du luxe ou le luxe de l’art, c’est ainsi que l’on peut définir le style de Bruno Moinard, tant cet architecte lie ces deux éléments de manière intrinsèque, lui pour qui le luxe s’inscrit avant tout dans une démarche culturelle.


Det var kärlek vid första ögonkastet. Jag och Bruno Moinards skisser som låg framme på hans arbetsbord i det vackra nästan sakrala rummet på andra våningen. Han arbetade på den tiden som chefsarkitekt åt Andrée Putman på Ecart i Paris. Skisserna var väldigt enkelt utförda men de hade i mina ögon en förtrollande närvaro och en sensibilitet som man sällan ser på råskisstadiet. Idag är han sedan länge sin egen men linjeföringen är densamma.


4BI

.

00126

Verklig scennärvaro

Juthbacka teaterförening tog då ett fräscht nytt grepp på sin verksamhet. För den nya produktionen gick uppdraget först till formgivaren Anders Aromäki som fick fria händer att agera scenograf och utarbeta en modell för hur han ville använda scenen. Det givna rummet behövde sedan en berättelse och processen för den lilla teatergruppen fortsatte med kvällar av brainstorming där teaterstycket ”Mellan svart och vitt” föddes och tog sin form. Manuset skrevs slutligen av Lena Frilund.


Den helvita scenografin med sina rum och en trädgård tydliggör och lyfter fram både berättelse och persongalleri på ett nästan makabert tydligt sätt. Varje liten gest och skiftning i de olika individernas kroppsspråk och varje litet ord som kommer över deras läppar når verkligen fram till mig i publiken. Vems liv är på riktigt och vems är bara en reflektion av en ständig väntan på någonting annat. Livet kan vi alla vara experter på om vi bara vågar bejaka alla dess skiftningar mellan svart och vitt. Eller hur.


Uppgifter om föreställningar & biljettbokning HÄR

.

00125

Det kom ett mejl

Hej igen CH
Nu är vi i Nairobi. En myllrande storstad /.. / Idag har vi besökt Karen Blixens farm och så har vi matat och kramat och pussat giraffen Betty. Jo det är alldeles sant. Det var på ett ställe där de föder upp och försöker bevara en utrotningshotad giraffart. Vi har haft chaufför för det som är lite trist med Nairobi är att man inte så lätt tar sig fram på egen hand. I morse blev vår bil bortviftad som en fluga från vägen för att ge plats åt presidenten med kortege. Skillnaden mellan fattig och rik är enorm. På väg mot Blixen passerade vi helt otroliga villor och på väg tillbaka såg vi Kibera. Det gigantiska slumområdet där en hel del oroligheter förekommer men just nu är allt lugnt. Vi hoppas komma till Malindi om några dagar för lite sol och bad. Men vi har också sol och bad på hotellets tak och dit ska vi nu. /.. / Kramar ACD


En av resenärerna bloggar HÄR

.

00124

Inspirerande oljekällor

Modern konst ligger mig varmt om hjärtat och just nu får jag mitt lystmäte tillgodosett på Galerie Kashya Hildebrand där bland annat flera verk i Andrei Molodkins eminenta serie Sweet Crude Eternity visas. Svart råolja i ett konstnärligt ställningstagande.

.

00123

Hälsningar från ett hotelroom

Jag har någon form av hatkärlek till att bo på hotell. På samma gång som det är väldigt bekvämt med och jag verkligen njuter av lyxen att ha städerska kock och servitör till mitt förfogande så är miljöerna oftast opersonliga och därför mördande tråkiga och det gäller även i alla de så kallade designhotell som jag bott på. Inte för att man planeringsmässigt på något sätt skulle ha misslyckats med inredningen utan mer för att själva boendet är så flyktigt. För mig krävs därför en del ytterligare arrangemang för att rummet skall ge åtminstone en illusion av ett tillfälligt home away from home: En trave böcker och den slitna gamla badrocken hemifrån. En stor bunt snittblommor och vita blockljus. Laptopen med sitt välkända innehåll samt de egna kläderna prydligt upphängda på galgar och som pricken på iet beställer jag genast in extra täcken kuddar och frotté för att riktigt kunna gosa de få timmar jag skall tillbringa i mitt tillfälliga hem. [bilder från hotell Pershing Hall]

.

00122

Samuli Heimonen

Ikuinen [oil on canvas 2001]

.

00121

Lev Nu

Jag kallades till den lilla lokalen på Kommendörsgatan i Stockholm som skulle inredas till en fysioterapeutisk mottagning med namnet Lev Nu. Min målsättning var att redan i det lilla väntrummet med stort fönster ut mot gatan skulle patientens synintryck ge känslan av att komma till en konstsalong mer än som till en ibland väldigt smärtsam behandling. Rykande hett och behagligt doftande örtte serveras patienten som något senare visas in i ett kliniskt möblerat behandlingsrum dekorerat med stora abstrakta oljemålningar.
En dunkel men färgstark överraskning efter det dagsljusa och svalt stillsamma väntrummet. Sakkunnig vård med konstfull inramning.

.

00120

Here we go again

Mina öron uppfattar svagt det avlägsna och förväntansfulla sorlet från publiken. Det är bara några minuter kvar tills jag ska in på scen och paniken är ett faktum. Den beryktade rampfebern naglar mig fast i stolen och där hjälper varken grundliga förberedelser eller mångårig vana. När nervositeten känns som knytnävsslag i magen och kallsvetten rinner längs ryggraden så undrar jag bara Varför Varför utsätta sig för samma sak igen? Det svartnar för ögonen då adrenalinet våldsamt pumpar runt och alla vettiga tankar försvinner som i ett mörkt töcken. Tidsbegreppet ger helt plats åt ångesten och jag vet inte hur länge jag suttit där då någon öppnar dörren och glatt meddelar att nu är det dags. Hela världen börjar plötsligt snurra där jag staplar bort mot det som mest känns som schavotten och då jag äntrar scenen bländar ljuset så att jag knappt kan urskilja publiken som nu tystnar. Stunden då jag ser döden i vitögat känns lika lång som en evighet men så plötsligt händer något. På bara några sekunder vänder det och kroppens våldsamma reaktion släpper. Jag blir alldeles lugn inombords och hör min egen röst stadigt säga att Mitt namn är Christian Irjala och det är verkligen trevligt att vara här tillsammans med er ikväll.

.

00119

Vintervitt


Jag blir lycklig av att promenera i kylan
längs stranden
och känna hur ljuset återvänt


Foto: Jonaz Irjala
.

00118

Mannen i den vita hatten

Den där pojken jag aldrig kände
som gick på gator jag aldrig såg
och tänkte tankar jag aldrig tänkte
under ett tunt och flygigt hår
och alla känslor slog och sprängde
hela vardagen full med hål
i en tid då inget hände
i en stad som alltid sov

men älskling vi var alla en gång små

ja vi var alla en gång små
ja vi var alla en gång små

/kent

.